Göteborgs rusk, fula fiskar och bling bling

Vi hamnade visst i en radioskugga. Vårt nätverk hemma låg nere och jag råkade använda all min mobildata för månaden, 10gb, redan två veckor in i februari. Jorasåatt…

Eftersom både jag och lillskrutt har en förkärlek till det goda livet följde vi i förra veckan med Mattias på konferens i Göteborg. Vem kan tacka nej till tre dagar på hotell, nybäddad sängar hotellfrukost och badkar, inte vi iallafall. Och som tur var behövde varken jag eller Vera vara med på själva konferensen. Hotellet var bra men Göteborg var blä. Bara regn och rusk i dagarna tre. När vår lilla familj till slut vågade ta sig ut regnade det snö och blåste i sådan utsträckning att vårt äventyrliga humör dog och vi var tvungna att söka skydd efter 50 meter. Vi kom inte ens 1/10 av vägen till Universeum som var vårt mål. Vi dränkte våra sorger i bad på hotellet och pannkakor med nutella.

FullSizeRender(7) FullSizeRender(8)

Tur ändå att Lysekil har sitt eget Universeum, Havets hus. Kanske varken lika praktfullt eller stort som originalet men väl värt ett besök. Barnet var väldigt fascinerad av alla fiskar, sjöstjärnor och ålar, men behöll värdigheten under rundturen. Annat var det med mamman som vrålade “ÅÅÅÅÅHHHHH HERREGUD VAD ÄCKLIG” och “IIIIIIIIIIHHHH JAG VILL INTE ATT DEN KOMMER NÄRMRE NU” konstant de första 15 minuterna. Kunde de andra besökarna ana att jag vuxit upp i en Stockholms förort mån tro? Efter besöket kan jag avslöja att jag inte kommer bada i havet i sommar. Och kanske ALDRIG mer.

Vi passade även på att äta på Havets hus och fick välja en lunchmeny som till 90% bestod av fisk. Som om allt tittandet på fiskarna skulle egga igång ett hejdundrans sug efter gravad lax, panerad tork eller varför inte en bit sej eller sill? Jag beställde en fisk-och skaldjurssoppa men kunde inte sluta tänka på att den fisk jag åt var museets fisk som blivit för gamla, fiskats upp ur montrarna och tillagats. Fisk som vi precis kikat på, gett namn och blivit vänner med. Det blev omöjligt för mig att äta upp och det kommer nog dröja innan jag lättsamt kan äta fisk igen.

IMG_7614 FullSizeRender(10)

Veras likheter med sin gammelmormor Margit blir bara fler och fler. Likt Margit ÄLSKAR fjärten bling bling i form av kristallkronor. De bästa hon vet är att bli upplyft till kristallkronan i vardagsrummet och bara låta sina små knubbiga bebisfingrar vandra på kristallerna. Ibland snurrar hon lampan så att det blir mer discokänsla och ibland krokar hon aggressivt tag i en prisma och vägrar släppa. Om Vera snart börjar att prata skånska,  äta leverpastejsmackor med banan till frukost och kamma mattfransarna raka är det nog hög tid att ringa till “Det okända”.

FullSizeRender(11)

Advertisements
Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Feberyra, nej-sägare och häng på bibblan

Redan förra helgen kunde man ana att något var på gång. Vera var liksom inte sig själv utan mer stingslig och omöjlig att göra nöjd. Vi förstod inte vad som var på gång utan började självklart spekulera hej vilt. Kan det vara en ny tand? För visst gräver hon mycket i munnen? Och sådär mycket saliv har hon ju aaaaldrig, det rinner ju som på en bulldog. Tittatittatitta nu tar hon in fingret i munnen igen. Eller kan det kanske vara en ny utvecklingsfas som Vera bara råkar vara två veckor tidig in på? Vårt föregångsbarn! Men all vår entusiasm stillades i söndagskväll när plutten insjuknade i 40 graders feber. Och gick snarare bakåt i utvecklingen än fram. En 9 månaders gammal spädis som bara ville gosa och sova i mammas famn heeeela dagarna och nätterna. Mysigt men lite integritetskränkande också. Finns inget mer stressande än att gå på toaletten med en bebis som stirrar stint på en för att till slut brista ut i en panikskrikgråtfest.  La dolce vita.

FullSizeRender(6)

Mattias och jag har under en tid jobbat med projektet “positiva Vera”. Ett projekt som går ut på att lära henne VILKET annat ord som helst än NÄ ÄH. Det enda ordet hon faktiskt lärt sig säga och använder. Trots ideliga försök gaggar Vera mest nänänänä. Kanske inte det första ordet man som förälder drömt om att ens barn ska säga. För visst klingar det lite trist och negativt? Så vi försöker utöka hennes ordförråd med andra mer positiva ord. Mattias satt en morgon och svarade tålmodigt “jojojo” till fjärtis “nänänä” i hopp om att hon skulle ta efter honom. Men hon satt nöjt och tjattrade på med sitt “nänänä”. Man kan ju också tänka sig att det finns viktigare ord för Vera att kunna som MAMMA. Så jag frågar henne några gånger per dag:

– Kan Vera säga MAMMA? Maaaammmmmaaaa? MAAAAMMMMMMMAAAA??!

Vera svarar:

– Nä äh.

Slut på konversation.

IMG_7373

När Skruttan till slut blev frisk gick vi på biblioteket. Ett koncept som Vera hade svårt att ta in och förstå. “Vaaaaa?! får jag inte springa fram och tillbaka och skrika i korridorerna?!”  “Vaaaaa?! vill inte den buttre tidningsläsande gubben leka tittut med mig, och varför får jag inte bita honom i näsan?!”  “Vaaaaaa?! Får man inte kasta böckerna på golvet?!” Behöver jag säga att hon gjorde succé?

IMG_7409

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Gå gå gå gå jag går så här

Mitt i flyttkaoset bestämde sig Barnet för att stila med gåvagnen. Orädd som hon är släpper hon gärna handtagen för att fortsätta gå när vagnen nått en vägg. Så det gäller att vara med HELA tiden så hon inte far i backen. Inte blir det lättare av att Vera fått för sig att hon är äldre än hon är och kan mer än vad hon egentligen kan. Tur att vi flyttat till en större lägenhet så att hon kan träna på att gå längre sträckor än två meter-stopp, två meter-stopp, två meter-stopp. Någon som vågar spela på när skruttis börjar gå?

En annan favoritsyssla skruttmarängen har är att hänga i fönstret och ta span på stan. Kanske ett ärvt intresse från gammelmormor Margit som ofta ställde fram en stol i fönstret för att se på Malmö. Vera intresserar sig mest för hundar, katter och bilar och mindre för damer som kommer från frisören…

FullSizeRender(4)

Posted in Barnet, Lysekil | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Den gula faran

Min bror Jocke har alltid haft ett uttalat bananhat. Under min barndom fick jag och mina syskon ofta höra hans förakt mot den böjda frukten och de som åt av den. Förmodligen är det där mitt egna förakt mot bananen föddes. Jag avskyr bananens sötsliskiga doft som  ALLTID lyckas  sprida  sig i precis HELA lägenheten när en banan finns hemma. Trots att bananen ligger på ett strikt avskilt område. Vidrigheten i den mosiga koncistesen, de kladdiga banantrådarna som alltid vill fastna på ens hud och, den av min bror myntade, pensionärsandedräkten man får efter att ha ätit banan. Jag känner mig ofta förföljd av bananälskande människor. Det är ALLTID någon i tåget, på bussen, på jobbet, i skolan,  som får feeling och ska dra av en banan när jag är i närheten.  Och så sitter man där och försöker andas genom munnen och koncentrera sig på att inte få psykbryt.

I helgen glömde mina föräldrar en påse med tre stycken bananer i. Bananer som skulle bli dåliga om dem inte åts upp. Jag röstade på att slänga dem allihop medan Mattias den storsinta sparade dem. Och tur var väl det eftersom vi en eftermiddag upptäckte att ALL mellis till Vera var slut. Eftersom man inte vill vara en mamma som för över sitt eget tyckande på sitt barn, utan vill att barnet självt ska ta reda på vad den tycker om och känner, var det dags för mig att se mitt bananhat i vitögat.

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag tyckte det var en magstark upplevelse. Hemskaste ögonblicket i matningen var då en 10 cm lång banantråd fastnade i Minis mungipa och behövdes dras ut… Lång och såsig. Och ingen var mer lättad än jag när Vera efter fem tuggor tyckte att det räckte med mellanmål. Nu samlar jag kraft inför nästa bananmöte…

IMG_7151

Posted in mat | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Flytthelvetet

Det är ingen i vårt hem som missat att vårt flyttprojekt nu är i full gång. Alla medlemmar i familjen (förmodligen mest jag) är stressade och ibland smått panikslagna över att flytten går om 6 dagar. Inte blir det bättre av att barnet varit krasslig dvs. otroligt mammig, klängig och gnällig på dagarna och panikskriker på nätterna. Överallt i vårt hem står det högar med saker, skräp och flyttkartonger. Det är som om vi flyttat in i ett mullvadsbo och försöker ta oss fram genom småsmå igenkloggade gångar. Det känns minst sagt klaustrofobiskt. Men de kloka insikterna ploppar upp som aldrig förr. Följande har slagit mig i flyttkaoset:

1. Jag vill ALDRIG NÅGONSIN flytta igen. Det är vidrigt. Så synd för all släkt och vänner men vi kommer inte tillbaka. Lysekil är vårt nya hem nu och för alltid.

2. HUR MYCKET GREJER KAN EN FAMILJ EGENTLIGEN HA?! Det är som om alla grejer vi har hemma egentligen är konstruerade som en rysk babushka-docka. Öppnar, flyttar eller packar man en sak dyker något nytt upp osv. i ett ständigt flöde. Det tar ALDRIG slut! Och då har vi endast bott i vår lägenhet i 3 år och har ETT barn. Instinktivt vill jag bara bränna upp allt och aldrig se mig om.

3. Att det är otroligt svårt att packa effektivt när en i hushållet går igenom ALLT den andra slängt. En kan ju bli galen för mindre…

Nedan världens bästa bild på världens bästa bebis. Kan muntra upp t.o.m. i flyttkaos.

IMG_5151

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , | 5 Comments